Lättare att hitta med sämre karta: Om Nattvarden, humanmetadata (och bloggar)
13 april 2006 | 3 kommentarer
En dag i Milano. Vi har några timmar innan tåget går till Florens. Vad gör man? Ser Nattvarden förstås – bilden av den sista måltiden (som rent principiellt eventuellt inträffade för ungefär exakt 1975 år sedan idag, skärtorsdagen år 31).
Santa Maria delle Grazie-klostret, där bilden finns på väggen i munkarnas matsal, ligger vid Cadorna, några stationer med tunnelbanans gröna linje från centralstationen – dit vi kommer med flygbussen.
Vi lyckas ta oss ner i tunnelbanan, identifiera rätt linje – men nere i underjorden blir vi osäkra. Är det här plattform där tågen går mot sydväst, mot klostret? Eller har vi hamnat på plattformen där tågen går i motsatt riktning, åt nordöst, bort från centrum? På väg ner i trappor och gångar har vi tappat all känsla för riktning.
Det finns elektroniska displayer ovanför plattformen, där det står något som kanske är nästa tågs ändstation. Men vi är inte säkra; namnen verkar inte stämma med vår översiktskarta i guideboken. Det kanske är ett helt annat meddelande?
Det är folktomt på perrongen, ingen att fråga. Så får jag se en papperskarta över Milano och tunnelbanenätet uppklistrad direkt på väggen. Efter bara ett ögonkast är jag hundraprocentigt säker: det här är rätt perrong.
Mitt på kartan, vid centralstationen, finns en nött fläck där väggen bakom lyser igenom.
Till höger om hålet är kartan så gott som orörd.
Men neråt och åt vänster, åt sydväst, går en tydlig smutsrand i gradvis avtagande grått längs med gröna linjen. Här har hundratals människor satt fingret på utgångpunkten, sagt ”här är vi!”, låtit fingret följa längs t-banelinjen och fortsatt ” … och vi ska åka … hit!”.
De elektroniska skyltarna i taket gav kanske korrekt information – men vi kunde inte tolka den. Skälet till att vi förstod kartan var att den hade extra information: den visade hur människor använt den. Den bar en sorts metadata.
Med metadata brukar man oftast mena rätt tekniska uppgifter för en samling data: filstorlek i byte eller antal sidor, skapelsedatum, författare, kategori, eller annat. Den sortens metadata är ofta nyttig när vi letar efter information.
Men det finns alltså en annan sorts metadata, som är viktig för hur vi ska använda informationen, om vi känner att vi kan lita på den. Det är data som svarar på frågor som:
– Hur många har använt dessa data förut? Vilka är de? Vad tyckte de om dem? Hade de nytta av dem? Hittade de andra data som var bättre? Hur visste de var de skulle hitta dem? Vem tipsade dem?
Det där kallar Gustav och jag (lite preliminärt) för humanmetadata.
Det spännande är att vi i just bloggar – äntligen! – fått ett tekniskt system för att bevara och sprida data, som är väldligt bra på att besvara just den där sortens frågor. Och det är därför, tror vi, som bloggar har haft en sådan framgång. De svarar mot djupa och verkliga kunskapsbehov hos oss människor.
En smutsrand är förstås en väldigt bokstavlig form av humanmetadata: data som berättar hur vi människor använder information. Men information i den verkliga världen är ofta just så mångskiftande och rik. Den digitala informationen vi får via olika system kan ofta vara riklig – men samtidigt är den är ofta påtagligt fattig.
Mer om fattig och rik information på Blind Höna finns i notiserna Lättare att läsa – svårare att förstå (om de metadata som kan finnas i handstilar), Informationssamhället, del x (om information i kroppsspråk) och Shopping i Bagdad (om hur man utläser krigsläget av grönsakshandlarens utbud).
Det är också intressant att det som gjorde kartan till en bättre informationskälla faktiskt var en förslitning, en försämring. Ur ett tekniskt perspektiv var kartan medfaren. Hade den varit skyddad bakom glas eller plast eller bakom en bildskärm hade den nog varit mindre sliten, det vill säga rent formellt av ”bättre” kvalitet. Men mindre nyttig för människor. Det är en tanke som komplicerar rätt mycket av den övertro på information som finns i samhället.
Kommentarer
3 kommentarer to “Lättare att hitta med sämre karta: Om Nattvarden, humanmetadata (och bloggar)”
Kommentera
april 13th, 2006 @ 11:59
Det är säkerligen inte bara turister som använder pekfingret när de kollar kartan, utan säkert många Milanobor också. Och smutsranden slutade inte vid Cadorna, utan fortsatte, efter hand allt svagare, ut mot förorterna.
Vill man till andra sevärdheter tar man andra linjer (eller andra sätt att ta sig fram), så eventuella spår efter dem finns nog på andra ställen!
Och ja, vi hade bokat besöket i god tid, så vi fick se den!
april 13th, 2006 @ 19:27
Tänker på andra sätt att leta sig fram i städer: Följ strömmen! Det fungerar oftast och gör det inte det så hamnar man på någon annan intressant plats som kan vara väl värd sitt besök.
Vad bra ni hade bokat. För min del var det tredje gången gillt i somras, då jag insåg att för att få se den berömda fresken så var det nödvändigt med en bokning.
april 14th, 2006 @ 08:40
Jonas: Angående mer tydliga humanmetadata…
http://tuscany.podtravels.tv/
Här kan man ju tydligt se och uppleva samma sak som den som håller i kameran. Det blir nog allt vanligare att vi delar med oss av våra upplevelser och behov av kunskap…